Inlägget har skapats av Ola Österbacka.
En skön dimma, mindre sköna myggor och en kamera. Och sedan en lugn promenad längs vår fina vandringsled, på det avsnitt som jag gillar bäst: längs Hallonnäsfladan. Kan en Johannimorgon bli bättre?
Inte en krusning på sjön. Bara några småfåglar syns och hörs.
När jag passerat bron och kommit upp på den fina mon upptäcker jag massor av linneor. Jag kan förstå att Carl von Linné blev förälskad i dem. Till synes oansenliga, men så sköna.
Skogens sköna Linnea.
Jag vandrar vidare och pausar en stund vid stranden för att om möjligt hitta svanar. Men ingen syns.
Också i större mängder är linneorna fina.
På vägen mot sjöns norra strand går vägen över ett dike.
Missne har börjat blomma.
Så kommer jag fram till norra stranden, där skoterleden går på vintern. Jag tar mig ut på ett par stenar där jag njuter av stillheten. Så ser jag att det finns en svan som spanar långt inne i viken på motsatta sidan. Efter en stund börjar den närma sig och stannar till sist på ett trettiotal meters avstånd.
En ensam sångsvan har parkerat 30 meter framför mig och spanar.
Svanen och jag kommer bra överens och ännu efter en kvart är den kvar. Jag återvänder samma väg som jag kom. Nu har en lätt bris börjat blåsa och dimman lättar.
Linnea och ekorrbär vid stubben.
När jag återkommit till trakten av bron har solen börjat skymta fram. En skön junimorgon läggs till historien.
